Är det så det ska vara? Att man ska få kämpa för att få hjälp??

Sitter och funderar lite över vad man kan blogga om. Det finns ju en massa jag kan
blogga om men som jag inte vill blogga om. Men sen finns det ju också saker som
jag känner att det kan vara väldigt viktigt att blogga om. Inte bara för min skull utan
för andras också..

Jag funderar på att jag idag ska ta upp lite om dyslexi och hur jag har blivit
bemött av folk när man har dyslexi. både i skolan/arbetet och i fritiden.

Jag har själv dyslexi men det är ju inte av den grövre sorten längre...
Utan det är mer när jag ska läsa längre texter och att när jag ska komma ihåg
mycket info...

Men jag tänkte berätta mer om hur jag har blivit bemött och så....

Allt började i ettan har jag för mig... Jag tog åt mig allt saktare än vad dom andra
gjorde och att jag hade svårt för att skriva om jag inte minns fel. Men då kände jag
inte mig särskilt annorlunda. Det var inte förrän i trean?? Som jag började ha mer
problem. Det var andra i klassen som hade dyslexi och fick hjälp med det.
Men dem tyckte att jag var för bra...
Tror att det kunde bero på att jag hade lättare för att arbeta i grupp när vi var
i smågrupper.

Men det var ju också i trean som man började med engelska... Om man säger
så det var ju inte det lättaste när man skulle ha läsläxa i engelska...
Jag klarade mig men det var ett under tyckte jag ... Kunde ju knappt den svenska
grammatiken och så skulle jag lära mig ett annat språk? Det funkade lite i mitt
huvud i början.. Men när det gällde stavning och sånt så hade jag skit stora 
problem med att stava...Jag kunde orden men inte stavning för jag blandade ihop
bokstäverna vilket är väldigt vanligt när man har dyslexi.

Men när jag tänkte efter så minns jag att i femman så fick jag hoppa ner en
årskurs för att ha engelska med fyrorna... Kändes bra för jag hade ju en bra
lärare i engelska.... 

Men en sak som gör mig ledsen är att när jag titta tillbaka på gamla brev
och så så undrarjag hur fan jag ens kunde få ett godkänt betyg i svenska....
Men dyslexin tog fart i högstadiet...
Jag påpekade hela tiden att jag inte hann med att läsa i böckerna och jag började
stamma när jag skulle läsa högt vilket jag faktiskt oftast tvärnitade för... För alla
ord hoppaderunt och klassen skrattade... Jag minns att jag tyckte det var ett
helvete att redovisa inför grupp...

Men lärarna nekade till att jag skulle ha någon form av dyslexi?? Men samtidigt
så fick jag gå i extragrupp i både engelska och matte?? Det fattar jag inte att dem
nekar till att jag har någon form av dyslexi...Jag gav mig fan på att jag hade
dyslexi och därför gick jag till skolans specialpedagog och då gjorde vi ett läs
test och där visade sig att när jag gick i nionde klass alltså 15år gammal så
läste jag som en på 9 år??

Hur får skolan ihop den ekvationen?? Det trögaste är att jag hade skitsvårt för
SO när jag var liten och den läraren sa att jag kommer inte få ett godkänt i det
ämnet så det var inte lönt att jag gjorde något... Det är en av anledningarna till att
jag gav mig fan på att jag skulle visa attjag faktiskt hade dyslexi...

Men det tröga var att skolan kunde inte hjälpa mig eller ens säga att jag
kanske skulle testa mig om jag hade dyslexi... Men det tog jag i egna händer
efter att min bror fick diagnosen. 

Jag åkte till Ängelholms sjukhus och gjorde ett test när det gällde dyslexi... Jag
minns inte exakt vad jag gjorde men jag minns att jag tyckte det var svårt....

Det som logopeden kom fram till var att jag hade dyslexi och att jag hade
svårt för att hålla för mycket info i skallen på en gång och när jag läste texter så
kunde orden slingra sig och då blev jag väldigt frustrerad.... Det roliga var att
jag fick ju papper på att jag hade dyslexi... Då bad jag faktiskt om att få kopior
om jag minns fel eller så kopierade jag dom själv.... Sen när jag kom till skolan
så slängde jag upp pappret i huvudet på min mentor som absolut nekade till att
jag hade dyslexi och bara tyckte att jag var lat... Så sa jag vad fan vad det jag sa??
Efter det så gick jag till rektorn och sa till henne att
" Detta är fan en pisseskola. Tack så jävla mycket för hjälpen"

Jag minns rektorns min när jag smällde igen dörren bakom mig... Har aldrig
varit så arg och nöjd på samma gång. Men en sak fattar jag inte....
En sak fattar jag inte?

Vad fan skickade dem upp mig i gymnasiet när jag inte ens kunde läsa iden takten
jag borde?? Det fattar jag inte... Men det var inte förrän i gymnasiet som jag insåg
att det är katastrof när det gäller att läsa. Jag älskade matte och älskar allt
vad det gäller tal.. Jag brukade vara typ ett eller två kapitel framför alla när jag gick
Barn och fritidsprogrammet. Men nackdelen med det var att jag hoppade över alla
läsetalen för det fattade jag inte..

 Men jag älskade matten och sättet att tänka matte. Men sen hoppade jag ju över
till IV och gick där i ett halvår... Jag säger bara  det halvåret var fan guld värt för där
lärde jag mig från grunden både matte, svenskan och engelskan... Det är sjukt men
jag är sjukt glad att jag gick på IV för jag fick den hjälpen jag behövde...
Det var en väldig hjälp för mig i framtiden kan jag säga... 

Men under min tid som jag hade min dyslexi så försökte jag även att hjälpa min bror...
Där kan jag säga att Klippans kommun är en jävla skit kommun när det gäller att ge
rätt hjälp till eleverna.. Jag blir bara så jävla arg... Att man ens ge en dyslexi elev så
jävla mycket läxornär skolan vet om att man har dyslexi... Jag blir så förbannat
jävla arg.. Det är både grundskolan och gymnasieskolan...
Dem har ju inte lärt sig något om dyslexi
under den tiden... Det är sjukt!!! Konstigt att det bara är vissa lärare som fattar vad
dyslexi är... Jag hade turen attfaktiskt få fatt i en lärare som är guld värd på
gymnasiet..

Saken är det att jag fattar inte varför man inte kan få den hjälpen man är
berättigad till??
Det är ju inte så att dyslexi smittas och att det är livsfarligt?? Så jag fattar inte varför
inte varje lärare kan sätta sig ner och prata med eleven om det visar dig att de
faktiskt har dyslexi och kanske ta reda på vad som man kan hjälpa eleven med
även om man
inte har kunskapen om dyslexi. Då kan man åtminstonde lära sig lite på vägen.. 

Men som sagt vill påpeka att Klippans kommun suger på att hjälpa elever med
någon med mindre att dem själv kämpar för att få hjälp och det är inte rätt enligt
mig för det är bara fel.. För vet man sen grundskolan att man har dyslexi så
borde ju skolan få veta det...

Jag påpekade både för Klippans gymnasieskola och för Eberstienska gymnasiet i
Norrköping att jag hade dyslexi och det fick jag nästan tjata om ett tag innan jag fick
hjälp... Men jag hade ju modet att göra det, men jag vet andra som inte har det för
att dem vill inte vara annorlunda.
Men ibland är det bättre att vara annorlunda för att man själv ska få en chans till att
uppnå något i livet. 

Det har inte varit lätt och vara dyslektiker med en dansk pappa som enbart
snackade danska med mig och sen att man fick testa sig fram i olika tekniker när
det gällde pluggandet. Jag vet att jag gav mig fan på att jag skulle vara bättre än
alla andra syskonen och den inställningen har jag lite idag också hahaha Men
kanske inte lika stark som innan. Men det är nog den kämpar glöden som har
gjort att jag är så målmedveten som jag är emellanåt.

Men jag har en person och tacka innerligt mycket!!! Och det är min gudmor
Yvonne!

Hon hjälpte mig med en massa. Hon är guld värd!

Kom på att jag har glömt och beskriva hur det var på fritiden.. Där var det
faktiskt inga direkta problem. Jag hade oftast inga problem med att läsa om
någon skrev fel eller likande utan då fattade jag i och med att jag gjorde det
så ofta själv... Men jag har nog aldrig blivit illa bemött... Dock har jag blivit stött av
att folk en period gick runt och sa att man var handikappad eller efter...
Det är ett funktionshinder.. Men det är ett accepterat funktionshinder jämför med
så många andra funktionshinder.

Nej, nu ska jag försöka sluta att skriva mer.. Men kommer nog ta upp lite annat
men får se om det blir idag eller vad det blir tror inte det... Men har mina funderingar
på vad det ska vara.. Har ni tips så skriv gärna..

Hur har ni  blivit bemötta? Ni som har dyslexi? NI som inte har det hur upplever ni
personer med dyslexi?

Kanske ska ta upp det som folk är sjukt rädda för i samhället...
Funktionshindrade personer. 

Ha det bra alla så ses vi i nästa inlägg!